Fir oors he’s traipst’im bakk’n
foar
krød atil’is æin shaamir.
He’d læk t’ken quhit wirds’ll
mak a teddir fir da myndin
bit jit hit’s dat’n a warsel
finnin dim
he’s biggit a koos a’baalt-by
pæpirs.
Noo he haalts’im kloss t’da
winnik
sparks hissel a siggirett.
Hit’s simmir, da hintnön is
klaagie,
a dirl an skrieghs lowp fæ da
striets.
Mebbie hit
‘at set him first apo dis koors
t’quhar he fins he’s wun: a
soalitrie shaamir.
Mebbie hit
‘at set him first apo dis amp,
mæstaafil viev: da myndin
a’shö.
Da verie scent’s sikkis’it
Iensmær, he sets him, wrassilin
wie wirds
niernjogh sikkis he still hed
hir wie’im,
sikkis he herd hir sniestir fæ in atwien da shiets.
Jit’is he skrievs an wins hir
iensmær
he kens da hintnön’s skuttrin
by,
dadæ da sam’is dat dæ gien,
iens da nyght’at’s settin on is
don,
da bæth’ll dootliss miet wie læk ootfaa.
Sundoon
Dae’s hidmist taas’r a kalydiskop
kirnin ati’blød-eltit fingirs
trow stæintgless æsie-brukkit boannienis.
Da wind turns, hærss – a flann
diein, rossit, kynda jalloo-luggit.
Starts ryghtlæk chænsh, ir towen
læk da sun I gaan apo wie windir:
jun sun dippin’im, bloo-meltit an maav,
‘at feghts an spretts, sam’as hit
atwien da vimmrin sent a’Mæ an da braand
‘at skrits’it, fir ay, ati’mie myndin.
Sikna troav, sik troav lowst ilka mienit!
Ienoo an on, dat odd piktir apo da retina
saal ay bie dis pierie laad, lowpin’im owir
waarim waatir ati’guttirie dubs,
dark-broon skjinnd, skoord wie rossit-gowd,
læk still-lyf, aa lowin kullir,
stæn-fast ati’iriedæsint wirds
apo da maarbil blakk an quhyt a’poyim.